Normalt sett ligger Linda Heed tio steg framåt i tankarna och har svårt att vara i nuet.
Timmen efter triumfen i Göteborg gjorde hon på ett annat sätt.
Den här gången unnade hon sig att njuta.
– Tanken har faktiskt varit att jag ska skriva ner känslorna och försöka hitta tillbaka dit igen, säger Linda.
Det är den 23 februari 2025 och klockan är strax före 17. Överst på podiet i Scandinaviums stora presskonferenslokal sitter hon. Hon ser inte direkt lättad ut, mer förvånad och väldigt glad.
Hon har precis vunnit det nästan ingen svensk tidigare gjort: den europeiska världscupfinalen under Gothenburg Horse Show.
Telefonen smattrar av inkommande sms.
Radiosportens Christan Olsson sticker fram mikrofonen.
SVT står på tur.
Pressen står på tur.
Alla är där och alla vill ha en bit av Linda Heed – och hon tycker om det, njuter av stunden.
– Den är euforisk, är orden hon letar fram när vi frågar hur hon minns den där halvtimmen närmast efter hennes livs i särklass största seger.
När vi ber Linda Heed utveckla känslan säger hon:
– Känslan är overklig, fast samtidigt är jag extremt mycket i nuet. Alltså, jag njuter till 110 procent där och då. Där tänker jag inte på morgondagen, vilket man kanske gör annars. Då tänker man alltid på nästa veckas tävling, eller på hästarna hemma som ska tränas och hur vi ska göra dem så bra som möjligt till nästa tävling. Normalt sett är jag tio steg före i tankarna, men där är jag bara i nuet.
Du unnade dig det?
– Ja, det gjorde jag. Och jag har gått tillbaka till den stunden flera gånger sedan dess. Tanken har faktiskt varit att jag ska skriva ner känslorna och försöka hitta tillbaka dit igen. Jag har mycket videoinspelat och har gått tillbaka ett par gånger den här veckan och återskapat känslorna. Jag har hittat alla de tankarna igen när jag har sett filmen.
Henrik von Eckermann är sist ut i omhoppningen. Kan du sätta ord på vad du känner när han river?
– Jag kommer ihåg ganska tydligt hur min reaktion var när han rev och man ser den ganska tydligt på tv. Det är liksom: ”Va?”. Luften går ur kroppen. Vad var det som hände? Det här händer inte, det finns inte. Det är klart att jag vunnit jättemånga klasser i min karriär. Det är bara det att i en sån här omhoppning, i en sådan konkurrens och på den platsen – det ska inte räcka till seger.
Sedan, när Henrik river, är det liksom… jag ska inte säga en chock, men det är ändå liksom… det borde inte hända.
Men du vinner, mot världsettan – mot Henrik, som kanske även är världens bäste omhoppare när han har sin dag.
– Det ska liksom inte hända. I min omhoppning känner jag att jag var långsam mellan ett och två, att jag kunde ha ridit snabbare. Jag snubblar i landningen efter nummer tre, där jag tappat tid. Jag vet att jag är tillräckligt snabb när jag vänder upp till kombinationen, den är tillräckligt bra, och när jag vänder upp mot den gula oxern vet jag att det är en snäv sväng och att jag tappar fart. Sedan måste jag lägga in ett språng till inför nästa hinder och även där har jag tappat tid. Jag vet att när jag rider från näst sista till sista hindret är jag snabb. Det är tillräckligt, men jag vet att det är absolut möjligt att slå. Sedan, när Henrik river, är det liksom… jag ska inte säga en chock, men det är ändå liksom… det borde inte hända.
Det här är ju en sport där man kan ”tvingas” glädja sig åt andras misstag. När man annars lider med sina kompisar är det ju tvärtom när man själv är i ledningen, som du var här. Är det en konstig känsla också?
– Jo, jag kan förstå det för jag har förstått att det var många av åskådarna som också tänkte detta. Jag hann aldrig tänka den tanken men det är klart att jag ska erkänna att jag tänkt den tanken andra gånger när jag tävlat. Nu hörde jag många i publiken som berättade att de för en gångs skull hade hoppats på att Henrik skulle riva en omhoppning, vilket de aldrig önskat innan, för att de så gärna ville att jag skulle vinna. För mig fanns det inte på kartan att önska Henrik ett nedslag för jag visste att det gör han inte. Det är klart att någon annan skulle kunna ha rivit men inte Henrik.
Foto: Haide Westring
Sedan då, efter den omedelbara euforin som du beskriver. Hur har tiden varit fram till dess att vi sitter och pratar nu? Har den varit annorlunda?
– Jag var verkligen förvånad över att jag inte varit trött. Min normala status är trött men det gick sju dagar utan att jag var trött. Det säger ändå rätt mycket, att det fanns ett adrenalin som man gick på i sju dagar. Den mängd gratulationer jag fått har varit ofattbar. Det är klart att jag vet att det finns folk som är snälla och gratulerar när jag gjort någonting bra, men den mängd meddelanden jag fått… det har aldrig någonsin hänt. Jag blev så otroligt rörd och tacksam över att det var så pass många som la energi på att gratulera mig.
Hann du fira segern på något sätt?
– Det blev en kebabsallad på Circle K på vägen hem, i vita ridbyxor. Den kändes riktigt glassig för att vara helt ärlig. Men i torsdags hade teamet gjort en överraskningsfest här hemma, där de hade arrangerat allt med mat och så. Det var väl 30-35 personer. Då förstår man att jag är frontfiguren men också hur många som jobbar bakom kulisserna hela tiden. För mig känns det jätteviktigt att fira tillsammans och det är något vi faktiskt alltid försöker göra. Det är som sagt många som jobbar hårt för det och viktigt att alla känner sig delaktiga för att kunna orka jobba vidare.
